Påbörjade morgonen med att gråta, det börjar bli en vana nu. Det är jobbigt när man inte kan sätta fingret på vad det är som gör att man mår dåligt. Utan att veta vad kan jag inte heller göra någonting åt det. Jag börjar mer och mer inse att pappa faktiskt är borta på riktigt. Efter snart 4 år har jag ännu inte fått in det i mitt huvud, något som är fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte om det är att jag inte vill inse det eller att det är för jag inte helt enkelt fortfarande inte kan förstå det. Men sorgen kommer ikapp mig ofta. Saknar honom så fruktansvärt mycket, jag vill att han ska vara här varje sekund. Även om han inte var där så ofta när han levde så var det var det bara ett samtal till honom. Ett samtal kan betyda så mycket, det kan värma ens hjärta så otroligt mycket. Det finns så många varför som jag vill ha svar på, hade jag fått svaren så hade det nog även varit lättare att gå vidare men nu står jag på samma ställe och trampar nästan 4 år senare.