Min vovve
(0) Har varit iväg och lämnat Tys nu, eller kom hem för en halvtimme sedan.
Passar på att städa av nu så det är rent och snyggt på söndag när vi kommer hem igen.
När jag kom hem tog det mig 10 minuter innan jag insåg att jag aldrig skulle klara mig utan min hund.
Han är fan nästan mitt allt, eller han är det. Han har funnits där och tröstat mig i 3 1/2 år, varje gång jag varit ledsen har han kommit och krypit upp brevid mig. Visst har vi också varit osams många gånger men dette beror på att han ska lära sig, man måste vara hård mot en sådan hundras. Detta var mest i början när jag precis fått honom, han var så himla osäker. Nu kan man se på honom att han känner sig trygg och hans inlärning har verkligen gett resultat.
Jag är så himla glad över att han och Johan kommer så bra överens, dom fastnade för varandra redan första gången de träffades (innan jag och Johan blev tillsammans). Johan avgudar Tys och Tys avgudar Johan. Tys kommer överens med alla människor, han är så himla kram sjuk och vill gärna gosa men ibland kan det bli lite för mycket. :)
Min syster som har varit jätte rädd för stora hundar hela sitt liv (detta beror på en barndoms händelse) till och med älskade honom redan första gången de träffades. Och när Mimmi är här får Tys gärna ligga och sova hos henne, även fast han snarkar och tar himla stor plats i sängen.
Jag kommer ihåg första gången jag skulle visa mamma och Bosse min nya hund, de två var verkligen på sin vakt och jätte osäkra, mycket tveksamma över mitt val av ras. Jag ler när jag ser tillbaka på detta, hur det står tätt tillsammans i ett hörn utan Bosse´s trappuppgång. Jag sa till Tys´s att sitta och han satte sig, både mamma och Bosse kollar på mig och drar en djup suck. :P Idag kan man inte tro att det verkligen var så, Bosse älskar Tys och likaså mamma.
Vet inte vad jag skulle göra utan min hund, min tröst genom livet. Han fanns där efter att pappa gått bort, han blev mitt stora stöd och min tröst. Och jag blev hans räddare genom livet, han var jätte ovårdad och osäker när jag tog över honom. Detta finns det tyvärr lite kvar av, när det blir bråk eller konflikter kilar han gärna iväg med svansen mellan benen och gömer sig.
Jag hoppas att Tys lever lika länge som jag gör, jag vet dock att detta inte kommer hända men man kan ju alltid få hoppas. Jag kommer aldrig någonsin ha en sådan underbar hund som han mer.
Passar på att städa av nu så det är rent och snyggt på söndag när vi kommer hem igen.
När jag kom hem tog det mig 10 minuter innan jag insåg att jag aldrig skulle klara mig utan min hund.
Han är fan nästan mitt allt, eller han är det. Han har funnits där och tröstat mig i 3 1/2 år, varje gång jag varit ledsen har han kommit och krypit upp brevid mig. Visst har vi också varit osams många gånger men dette beror på att han ska lära sig, man måste vara hård mot en sådan hundras. Detta var mest i början när jag precis fått honom, han var så himla osäker. Nu kan man se på honom att han känner sig trygg och hans inlärning har verkligen gett resultat.
Jag är så himla glad över att han och Johan kommer så bra överens, dom fastnade för varandra redan första gången de träffades (innan jag och Johan blev tillsammans). Johan avgudar Tys och Tys avgudar Johan. Tys kommer överens med alla människor, han är så himla kram sjuk och vill gärna gosa men ibland kan det bli lite för mycket. :)
Min syster som har varit jätte rädd för stora hundar hela sitt liv (detta beror på en barndoms händelse) till och med älskade honom redan första gången de träffades. Och när Mimmi är här får Tys gärna ligga och sova hos henne, även fast han snarkar och tar himla stor plats i sängen.
Jag kommer ihåg första gången jag skulle visa mamma och Bosse min nya hund, de två var verkligen på sin vakt och jätte osäkra, mycket tveksamma över mitt val av ras. Jag ler när jag ser tillbaka på detta, hur det står tätt tillsammans i ett hörn utan Bosse´s trappuppgång. Jag sa till Tys´s att sitta och han satte sig, både mamma och Bosse kollar på mig och drar en djup suck. :P Idag kan man inte tro att det verkligen var så, Bosse älskar Tys och likaså mamma.
Vet inte vad jag skulle göra utan min hund, min tröst genom livet. Han fanns där efter att pappa gått bort, han blev mitt stora stöd och min tröst. Och jag blev hans räddare genom livet, han var jätte ovårdad och osäker när jag tog över honom. Detta finns det tyvärr lite kvar av, när det blir bråk eller konflikter kilar han gärna iväg med svansen mellan benen och gömer sig.
Jag hoppas att Tys lever lika länge som jag gör, jag vet dock att detta inte kommer hända men man kan ju alltid få hoppas. Jag kommer aldrig någonsin ha en sådan underbar hund som han mer.
Postad i Allmänt