Mår dåligt.
(0) Kan inte sova, det bara går inte!!!
Känner mig nere och ledsen, är det inte det ena så är det de andra men så är jag nog inte ensam om att känna.
Jag har kämpat så länge för att inte hamna där jag en gång var tidigare i livet, då var jag var deppig och ledsen nästan varje dag. Jag hade alldels för många tankar inom mig, sånt ingen kunde hjälpa mig med. Alldels för många frågar som det inte gick att få svar på, svaren på mina frågar kunde jag bara få utav min pappa men att få ett svar från någon som är död är omöjligt.
Jag har valt att vara tyst denna gång då jag inte vill att andra ska bli drabbade och oroliga, jag vet hur det var förra gången och så vill jag inte se dem må igen. Folk har frågat mig hur jag igentligen mår och isället för att säga sanningen har jag klistrat på ett leende och sagt att det är bra men igentligen är det ett rent helvete. Jag vill kunna skrika ut min ilska och min sorg, jag vill kunna gråta öppet när jag är ledsen men det tar stannar någonstans på vägen ut. Jag vill inte gå och prata med någon människa jag inte känner, det hjälper inte och jag vet att jag inte får min pappa tillbaka för det.
Varför ska det vara så svårt att se andra personer tillsammans med sina pappor? Är det för att jag vet att jag inte har någon? Eller är det en ren avundsjuka, att de får ha men inte jag?
Jag har inte hållt detta inom mig helt själv, Johan har vetat om hur jag känner och mår. Han har stötat mig och fått mig på andra tankar då jag haft mina jobbiga stunder, han lyssnar och ställer alltid upp på mig och utan honom skulle jag aldrig klara mig igenom detta. Men han är den enda som fått veta något och det behövs eftersom vi lever tillsammans men det märks att även Tyson förstår. När jag har mina jobbiga stunder och bara gråter och gråter kommer han fram och lägger huvudet i mitt knä. Jag tror att jag tänker och funderar mer när jag går hemma och därför ska det bli skönt att börja jobba igen.
I vanliga fall skulle jag ringt Mimmi nu när jag mår dåligt men det fungerar inte riktigt nu och antagligen kommer det inte göra det på ett tag heller.
Mamma vill jag inte ge en massa oro och jag vet att hon blir ledsen när jag är ledsen. Den person hon delar mig och Mimmi är död, det är inte precis så att hon kan ringa honom och berätta om något har hänt oss eller hon kan inte ringa och fråga om råd. Jag vet att det inte är som när vi var små men jag tror det är jäkligt jobbigt att bara veta att ens barn inte längre har någon pappa. Min mamma är den starkaste och den bästa kämpen jag känner och vet, hon får dra det tunga lastet själv med oss. Hon försöker så gott hon kan att vara både en pappa och en mamma. Jag hoppas att hon bara njuter och kopplar bort allt de 2 veckor hon ska vara i Thailand, att hon bara har det skönt och underbart och skiter i allt annat.
Nu ska jag försöka somna om och imorgon när jag vaknar ska jag fortsätta ta mig uppåt, de kommer ta sin tid men jag vet att jag kan klara det denna gången också.
Känner mig nere och ledsen, är det inte det ena så är det de andra men så är jag nog inte ensam om att känna.
Jag har kämpat så länge för att inte hamna där jag en gång var tidigare i livet, då var jag var deppig och ledsen nästan varje dag. Jag hade alldels för många tankar inom mig, sånt ingen kunde hjälpa mig med. Alldels för många frågar som det inte gick att få svar på, svaren på mina frågar kunde jag bara få utav min pappa men att få ett svar från någon som är död är omöjligt.
Jag har valt att vara tyst denna gång då jag inte vill att andra ska bli drabbade och oroliga, jag vet hur det var förra gången och så vill jag inte se dem må igen. Folk har frågat mig hur jag igentligen mår och isället för att säga sanningen har jag klistrat på ett leende och sagt att det är bra men igentligen är det ett rent helvete. Jag vill kunna skrika ut min ilska och min sorg, jag vill kunna gråta öppet när jag är ledsen men det tar stannar någonstans på vägen ut. Jag vill inte gå och prata med någon människa jag inte känner, det hjälper inte och jag vet att jag inte får min pappa tillbaka för det.
Varför ska det vara så svårt att se andra personer tillsammans med sina pappor? Är det för att jag vet att jag inte har någon? Eller är det en ren avundsjuka, att de får ha men inte jag?
Jag har inte hållt detta inom mig helt själv, Johan har vetat om hur jag känner och mår. Han har stötat mig och fått mig på andra tankar då jag haft mina jobbiga stunder, han lyssnar och ställer alltid upp på mig och utan honom skulle jag aldrig klara mig igenom detta. Men han är den enda som fått veta något och det behövs eftersom vi lever tillsammans men det märks att även Tyson förstår. När jag har mina jobbiga stunder och bara gråter och gråter kommer han fram och lägger huvudet i mitt knä. Jag tror att jag tänker och funderar mer när jag går hemma och därför ska det bli skönt att börja jobba igen.
I vanliga fall skulle jag ringt Mimmi nu när jag mår dåligt men det fungerar inte riktigt nu och antagligen kommer det inte göra det på ett tag heller.
Mamma vill jag inte ge en massa oro och jag vet att hon blir ledsen när jag är ledsen. Den person hon delar mig och Mimmi är död, det är inte precis så att hon kan ringa honom och berätta om något har hänt oss eller hon kan inte ringa och fråga om råd. Jag vet att det inte är som när vi var små men jag tror det är jäkligt jobbigt att bara veta att ens barn inte längre har någon pappa. Min mamma är den starkaste och den bästa kämpen jag känner och vet, hon får dra det tunga lastet själv med oss. Hon försöker så gott hon kan att vara både en pappa och en mamma. Jag hoppas att hon bara njuter och kopplar bort allt de 2 veckor hon ska vara i Thailand, att hon bara har det skönt och underbart och skiter i allt annat.
Nu ska jag försöka somna om och imorgon när jag vaknar ska jag fortsätta ta mig uppåt, de kommer ta sin tid men jag vet att jag kan klara det denna gången också.
Postad i Allmänt