Ligger fortfarande i soffan, precis som ett litet barn som saknar sina föräldrar och det är precis vad jag gör, jag saknar mamma och just nu önskar jag att jag bodde hemma så att jag kunde gå in till hennes sovrum och väcka henne, hon skulle gå upp och ta hand om mig och jag skulle inte behöva sitta ensam uppe men det är precis vad jag gör nu.

Fick en otäck panik känsla förut precis en sån man kan få när man kommer på sig själv med något dumt och när en sorg kommer ikapp en, det var precis vad den gjorde. Jag låg här i soffan och kved om min stackars mage då jag kom att tänka på pappa, jag tänkte tyst för mig själv att jag skulle ringa honom imorgon när jag vaknar och se hur han har det på kusten. Jag brukar alltid komma på mig själv men ikväll tog det säkert 5 minuter innan jag gjorde det, jag låg och fantiserade om hur vårt samtal skulle vara. Han skulle fråga mig om jag pratat med Mimmi och hur hon hade det i Nya Zeeland och om mamma jobbade och om allt var bra, han skulle även fråga om jag skulle till skolan snart. Det som är konstigt är att jag fortfaranade har kvar hans mobil nr i min mobil och varje gång jag ska ta bort det är det som att hjärnan säger: "Nej gör det inte" och så blir det kvar.
Alltså hur jäkla dum får man vara igentligen? Uppenbarligen jäkligt dum!

Det var samma häromdagen då jag började en mening till Johan men kom på mig själv lika fort igen och avbröt den, då var jag nära på att säga till honom "Älskling jag går över till Mimmi och kollar på film, ska jag ta med mig nyckel?"

Det verkar inte som jag kommer bli trött inatt utan får stå ut med en värkande mage istället men tänker ändå lägga mig i sängen och försöka sova. Johan har inte stängt av filmen än som uppenbarligen är inne på andra omgången nu eftersom han somnat, bra det eftersom de då är lite ljust och jag kan se när jag kommer där som en 90åring tant och bara kan kolla ner i golvet.

Postad i Allmänt