När en vän till mig mår dåligt är det en självklarthet att jag finns där men det går till en viss gräns. Jag har ställt upp för denna vännen många gånger men jag har aldrig fått se någon tacksamhet för detta, istället får jag höra att jag är en dålig vän som inte hör av mig och inte ställer upp men då är frågan varför det alltid är jag som ska höra av mig. Om jag någon gång mår dåligt över något och ska berätta detta så ska det alltid vara hundra gånger värre för min stackars vän. Jag ska inte säga att min vän inte ställt upp, när min pappa gick bort var personen ett stort stöd men det är nog enda gången också och stödet jag fick övergick snart till min väns problem istället. Om jag inte kan, orkar, är sjuk, inte har pengar så är jag en dålig vän eftersom jag inte kan höra av mig eller ses men då kan jag tycka att min vän kan höra av sig och vill personen ses så vet den mycket väll vart min dörr finns. När jag hört av mig till min vän, ofta på sms när den mår dåligt så ska allt bara tas på fel sätt och jag är inte vatten värd i personens ögon. Nu har jag inte hört av mig till min vän på jätte länge eftersom allt tog på fel sätt när vi pratade och får nu höra att jag är en dålig vän.
Är det konstigt att man tröttnar på vänner som personen är? Är det konstigt att man inte vill höra av sig?

Postad i Allmänt