Vaknade imorrse och kände för att stanna i sängen hela dagen, rent ut sagt en piss dag. Mamma som var räddare i nöden ringde och frågade om vi ville följa med till stan. Självklart, så traskade upp drack en kopp kaffe och rökte morgon ciggen. Efter det var jag människa igen och kunde börja tjatta på Johan. Vid 12 kom mamma och Bosse för att hämta oss, blev en sväng på stan men otroligt mycket folk. Varje år glömmer man bort hur det har varit året innan, nu ska jag verkligen försöka minnas detta tills nästa år. Lunchade även på Erik´s kök, mums. Vi bestämde oss för att dricka kaffe hemma istället för i stan, så innan mamma började jobba var vi här. Bosse körde upp henne till jobbet och nu är han här igen, fogen ska äntligen komma upp på kaklet. Varför de inte gjort det beror på att Bosse varit sjuk, han blir lätt det på grund av sin sjukdom.

Medans Johan och Bosse grejar i köket tänker jag bädda ner mig i soffan och läsa min bok. Alldels för många tankar som snurrar runt i huvudet nu. Känns det inte finns någon att prata med, ingen som riktigt förstår mig. Eller självklart finns det de men denna personen har flyttat till Skåne och är min syster. När jag pratar med mamma känns det som att hon bara tar det på fel sätt, det är svårt.
Jag vill få ur mig all ilska, all besvikelse och framför allt all saknad.
Efter den dagen då pappa valde att lämna oss gick allt så fort, jag hann aldrig inse vad som hade hänt och sorgen kommer först nu.
Jag är livrädd för sorgen, hur ska jag hantera den? Orkar jag? Är jag stark nog att inse att jag ALDRIG mer kommer få se min pappa (mer än på kort), att jag aldrig mer kommer kunna få en kram av min pappa, att aldrig mer kunna ringa till min pappa, att aldrig mer be honom om något, att aldrig mer kunna berätta för honom hur mycket han betyder för mig och speciellt hur mycket jag älskar honom.

 

Postad i Allmänt