Min syster är det bästa jag har, hon är den som betyder mest i mitt liv. Ett liv utan henne skulle jag aldrig klara av.
När vi var mindre så var vi osams jämt. Hon nöp mig och jag hade ett nytt blåmärke varje dag men det var precis vad jag förtjänade, jag retade henne för allt och jag rotade även jämt i hennes rum. Sen kom hon på mig och till försvar sa jag att jag bara hade lånat sakerna. Syskonkärlek (det har nog alla som har syskon varit med om).
Vi var så olika, hon den rediga och jag den olydiga. Hon skolkade aldrig och var inte ute och festade. Jag däremot både skolkade, rökade och festade. Så var iaf mamma och pappa´s uppfattning. Alla sa jämt att Mimmi hade fått sitt sätt efter mamma och jag hade fått mitt efter pappa. Men så den dagen hon åkte till Nya Zeeland för att vara borta 1 helt år vände allt. Och som vi saknade varandra, vi skrev varje dag på datan och pratade ofta i telefonen. När det var jobbigt hemma vem skulle jag då prata med? Vi fick sitta vid våra datorer och skriva med varandra, det var jobbigt att inte kunna höra hennes röst. När pappa en dag berättade för mig att vi skulle åka till Nya Zeeland över jul och vara borta 2 veckor började jag gråta och jag kunde inte sluta. Det skulle bli mitt livs bästa 2 veckor, det var det också jag fick träffa min syster men det var så mycket annat som gjorde en besviken.

När hon kom hem var hon inte bara min syster utan även min allra bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans och inget kunde skilja oss åt. Visst vi bråkar fortfarande men vi blir sams efter 5 minuter igen. Mycket av bråken beror på mitt humör, de kommer jag aldrig komma ifrån även om det värsta är borta. Som Mimmi brukar säga "När du blir aldrig blir du ju fan galen" och det stämmer nog. Haha. Att vara bästa vän med sin syster är så otroligt skönt, det är inte många vänner man kan säga precis allt till. Men det kan vi och vi förstår varandra fullt ut.

Det finns verkligen inget som kan komma emellan oss, vi har gått igenom så otroligt mycket tillsammans. Ingen är värd detta, jag önskar inte ens min värsta fiende detta. Alla är värda att ha båda föräldrarna i livet, vi har bara våran mamma. Hon är den bästa mamman man kan tänka sig, hon försöker verkligen att spela in i både mamma och pappa rollen. Men vi alla som kände våran pappa vet hur svårt det kan vara för han var Bulan The Best, detta låter säkert divigt men han kunde verkligen allt och skulle han försöka sig på något nytt så blev det alltid bra. Ni som kände honom vet precis vad jag pratar om.

Jag är så otroligt tacksam över att ha min syster och min mamma kvar. Jag skulle aldrig klara mig utan dem. <3

Postad i Allmänt